A fairydiary

det är ju nåt man älskar. men orkar? nej inte alltid tyvärr.
jag kan ofta få dåligt samvete om jag inte orkar träffa mina vänner och familj.

men jag VILL. men när man jobbar 100 % om dagarna har jag knappt ork med mig själv, och att vara social tar mer på krafterna än vad man vill erkänna....

jag vill som sagt träffa mina vänner och kunde jag skulle jag göra det jämt,
men hur mycket ska man umgås?

och vad är normalt för dig? träffar du nån varje dag efter din daglia sysselsättning?

feeling a litte bit off.
men det är väl den tiden just nu.

men det är SOMMAR. på nåt sätt så har jag liksom missat det?

tre veckor kvar till semestern... och det jag har planerat är Take That men annars vet jag inte alls.
skulle behöva ett par veckor för att bara vara på nån strand nånstans....

idag är det dagen före midsommar. för ett år sen så var jag hos Min fina farfar och firade. tänk att det gått snart ett år sen han blev en riktig ängel  i himlen?

hittade ett sms jag skrev till honom, tydligen på fyllan, i min mobil.

jag skriver det här så kanske han ser det ;

Älskade Farfar,
jag saknar dig varje dag.
Såg ett klipp på dig häromdagen.
Hoppas att du har det bra i himlen. Bygg fina hus så ses vi snart.
Tack för alla besök i mina drömmar.
Älskar dig med det vet du ju!

att så många ord kan kännas att skriva ner.

Glad midsommar på er, vänner & familj, på jorden eller i himlen!

jag menade nog egentligen inte nåt med förra inlägget. det är mest bara att världen förväntar sig massa från än när man är 29 och framåt. eller så är det så det känns. för egentligen trivs jag med att bara vara som jag är :)

visst är det ändå skönt att nu när man är vuxen kan man göra allt man ville som barn? ;)

det är riktigt länge sen jag bloggade. jag har inte riktigt haft lust. om jag ska vara ärlig så har jag väl aldrig varit nån storbloggerska för den sakens skull heller. men nu kände jag bara att jag var tvungen att skriva av mig lite. jag vet att man inte ska vara så personlig i bloggar, ni vet man ska akta sig för vad som skrivs, men å andra sidan är det så några som läser denna så jag känner att detta är nog inte så farligt.

det jag skriver är väl inte nåt speciellt heller egentligen. jag har en liten svacka just nu. känner mig lite lessen rent allmänt och vet inte riktigt hur jag ska komma upp på topp igen. jag vet inte om den stundande 29 års dagen har en stor del i det hela. i feel old. eller rättare sagt det är det jag inte gör och så visar mitt kort att jag är 29.

29? känner mig inte som det. hur ska man känna sig? är ålder bara en siffra som jag vill få det att låta som eller vad? jag tror det men kan ibland känna att jag ligger så långt efter alla andra 29 åringar som har barn, familj och jadda jadda. jag är fortfarande som när jag var 23. varken mer eller mindre.

jag har de mest underbara personerna i mitt liv - men när jag inte kan känna mig nöjd och glad över den jag är så blir det lite konstigt....

kan säkert fortsätta skriva om detta men ska inte deppa ner helt.